Julkaistu: 30.04.2013

Mina vackra ögon

Mina vackra ögon. Fr.v. Sonja Ahlfors, Robert Kock, Joanna Wingren. Foto Nico Backström.
Färgsprakande könsrollskritik underhåller på Diana-scenen.

I slutet av maj kommer den feministiska teatergruppen Blaue Frau till Diana-scenen för att spela föreställningen Mina vackra ögon, baserad på Nina Hemmingssons tecknade serier och enrutingar. Tidigare har gruppen turnerat med den bejublade föreställningen Jag är din flickvän nu, med samma seriefigurer som grund.

Publiken får sig till livs starka, rappa och oväntade replikskiften, levererade av dessa gestalter som till utstyrseln är som klippta ur de tecknade serierna. Det blir en kommentar om vår tid, om vårt sätt att tala förbi varandra eller säga meningslösa saker i syfte att upprätthålla vissa fasader.

Scenografin av Maria Antman är färgsprakande i rött och svart medan Anders Larssons regi utgår från det språkligt färgsprakande. Resultatet är hisnande, ofta roligt och överraskande. De yngre delarna av publiken får skratta åt den lakoniska, svarta humorn medan de mer durkdrivna får grunna på det nutida samhällets skenjämställdhet.

Feminism som gör vårt rum större

Serietecknaren och den med Karin Boye -priset nyligen belönade författaren Nina Hemmingsson svarade på några frågor i anslutning till föreställningen.

Vad inspirerar dig?

– Jag blir oftast inspirerad av hinder. Det kan vara att jag känner att om jag gör en viss sak så stämmer det inte överens med det som förväntas av mig. Då vill jag gå över den gränsen. Jag blir också inspirerad av känslor som brukar kallas för negativa. Om jag är väldigt ledsen eller arg, då får jag ofta en stark lust att skriva eller teckna. 

Vad innebär feminism för dig?

– Att man jag ser att det finns en könsmaktsordning och vill förändra det. För mig personligen innebär det att jag vill göra rummet jag och andra befinner oss i större. Jag anser att könsrollerna ständigt krockar med ens person och det tycker jag är en stor ofrihet. 

Vad är typiskt för dagens förväntade kvinnoroll?

– Det är väldigt komplext. Förutom det gamla vanliga, att man som kvinna ska vara behagfull och inte ta för mycket plats så ska man samtidigt vara stark och en förebild. Jag tycker illa om den där bilden av en "stark kvinna". Det blir lika låsande som något annat. Särskilt som man ändå måste följa vissa regler. Man får inte vara för stark. Eller ta för mycket plats. Dessutom bygger det på något sätt på att kvinnan i utgångspunkt är svag, när det i själva verket ofta är tvärtom. Man kan sammanfatta dagens kvinnoroll med att man är körd hur man än gör. Till exempel: Är man snygg så anses man inte kunna kritisera idealen eftersom man då så att säga godkänt spelreglerna. Men är man ful anses man kritisera idealen bara för att man inte kan leva upp till dem. 

Vilka kontraster mer än brutalitet–snällhet finns i dina serier?

– Å, det har jag inte riktigt tänkt på. Jag antar att det beror på läsarens föreställningar. Om man till exempel förväntar sig att en äldre dam inte är en sexuell varelse och så låter man henne säga att hon längtar efter ett rejält knull, då blir ju det en kontrast. Och så vidare. 

Hurdan är din idealläsare? Hur vill du att läsaren ska reagera?

– Jag har inga idealläsare men blir glad av att människor i olika åldrar hör av sig till mig och säger att de känner igen sig eller blev berörda på något sätt. Jag tänker aldrig att jag vill ha fram den eller den reaktionen, det skulle låsa mig. Men jag gillar när människor vaknar till lite och ser saker på nya sätt. 

Hur svarar man på brutalitet så att gott samarbete uppstår? 

– Det beror på om man ser brutalitet som något positivt eller negativt. Jag tycker att det kan vara både och. Det kan förstås vara destruktivt men det kan också vara nödvändigt för att komma vidare. Ibland kan svaret vara att inte samarbeta alls utan bara lämna, till exempel om man upplever brutalitet i en relation. Men annars ska man försöka att inte vara rädd, att hålla huvudet kallt och svara sakligt eller ställa en motfråga.

Tiedot

Blaue Frau: Mina vackra ögon

Diana-scenen (Skillnadsgatan 7)

17.–29.5.2013

På scenen: Sonja Ahlfors, Joanna Wingren, Robert Kock

Regi: Anders Larsson

Text: Nina Hemmingsson

Scenografi: Maria Antman

Blaue Frau: Pop Up Art House

På Diana-scenen 17.5–5.6.2013

Ett konsthus med bland annat film, croquis-teckning och drag-workshop

Program hittas på http://www.blauefrau.com/