Julkaistu: 30.11.2011

Morbror Vanja - recension på svenska

Foto: Christoffer Allén
Omvälvande men statiska gestaltningar i det undermedvetna.

När en världsregissör som Andryi Zholdak gästar den försiktiga och ganska borgerligt inriktade finlandssvenska teatern – då väntar man sig att något  speciellt ska hända. Har det då hänt?

Ja, i viss mån, kunde man säga: Nästan alla skådespelare på scenen förmår kliva ut ur den glättigt inställsamma och samtidigt ganska oengagerade spelstilen som är så vanlig på finlandssvenskt håll. Detta i sig är ett framsteg, och man hoppas att teaterfolk tar med sig erfarenheterna till framtida produktioner.

Anton Tjechovs pjäser är uppbyggda så att varje regissör ganska fritt kan välja sitt eget perspektiv och sina egna betoningar. I Zholdaks och Klockriketeaterns version tycks helheten väldigt tydligt vara sedd ur Sonjas, den unga professorsdotterns perspektiv. Inledningsvis möts publiken av ett för den lilla scenen massivt scenbygge med mängder av obehandlat trä som material och i mitten en simbassäng. Därutöver hönsfjädrar som flyger, videofilm, ägg, lantliga ljud, dörrar som öppnas och stängs hela tiden. Dessa effekter verkar ändå inte sammankopplade eller ha något egentligt analytiskt djup utan tycks skapade av någon som nyss har kommit på sexualitetens betydelse: Ett pubertalt perspektiv, alltså Sonjas.

Till en början är det därför lite påfrestande att gå med i den världen, men publiken har inget annat val, och det blir en spännande resa till det undermedvetnas (ibland galna) värld fylld av infall. Verkligt glädjande är det att märka att människor som är verksamma inom teatern på svenska i Finland faktiskt förmår anstränga sig mer än bara alldeles lite, som annars alltför ofta sker. Alma Pöysti som Sonja får stor plats särskilt i den avslutande scenen och hon gestaltar rollen med det engagemang och den intensitet som krävs, inklusive ibruktagande av färdigheter inom akrobatik och oboespel.

Den här föreställningen cirklar tematiskt kring ängsligheten, vilket också de överdrivna, osammanhängande effekterna är ett uttryck för. Åtrån mellan den unga professorsfrun Jelena och den medelålders läkaren Astrov ställs här i fokus. Linda Zilliacus är (delat med Krista Kosonen) den egentligen ganska tråkiga Jelena, medan Jan Korander får och med ära tar plats som Astrov. På grund av sin objektifierade tråkighet ter sig Jelena överbetonad i Zholdaks regi, och männens intresse för henne brister därmed tidvis i trovärdighet.

Tjechov har skrivit rollerna som väldigt individualistiska, och det här draget kommer tydligt fram på scenen: Egentligen bryr de sig ganska lite om varandra. Det är det här som Vojnitskij (morbor Vanja) i Jussi Johnssons utmärkta gestaltning protesterar mot i slutet av akt tre – och det är en scen som verkligen rycker tag i en. Här faller illusioner, en efter en, särskilt de om vad som betyder något inom konst och vetenskap och vi ser hur illusionsmakeri går att använda i utnyttjande och förtryckande syfte.

Akt fyra däremot framstår som oklar. Det som gör Tjechov betydelsefull är dynamiken i hans pjäser: Att något mot slutet avstås ifrån, ett uppbrott. Zholdaks regi tycks vända sig bort från det här – eller hur ska man annars förklara att Vanja och hans mor framställs som gapande idioter medan Sonja visar upp sina (i och för sig värdefulla) konster? Var och en som har genomlidit skeden liknande dem i Morbror Vanja vet hur skönt det är när ordningen och den dagliga rutinen återställs, vet värdet av att ha (någorlunda) kontroll över finanserna.

Föreställningen som helhet är en omvälvande upplevelse, med många betydelsefulla skådespelarinsatser och ett produktionsmaskineri som överträffar alla förväntningar. Senare kan man dock uppleva en sorts tomhet, eftersom föreställningen avstår från att bjuda på några som helst förklaringar eller utvägar av politisk, filosofisk eller psykologisk  art. En enda liten antydan till förklaring finns i Tatiana Dimovas scenografi: Den lilla ikonen föreställande gudsmodern med barnet. I Tjechovs texter möts den romantiserade kärleken, åtrån och det överdrivna modersberoendet – sårigheterna som hindrar närhet. I Zholdaks regi blir detta möte våldsamt, borderline-artat och man vill sträcka sig fram och ge personerna något av den frigörelsekamp  som ambitiösa människor trots allt har ägnat sig åt genom tiderna:  dialogfilosofi, psykoanalysens objektrelationsteori och klasskritisk samhällsanalys med feminism.

De hierarkiskt ställda samovarerna i slutet av föreställningen är en antydan om analysens kraft, men kanske inte särskilt tydlig. Zholdaks persongalleri i Morbro Vanja  tycks därför förbli ganska fångna i sin borgerlighet - eller sin okritiskhet, hur man nu vill säga det.

Tiedot

Morbror Vanja

Premiär på Klockriketeatern 23-29.11.2011

Text: Anton Tjechov

Regi: Andriy Zholdak

Scenografi: Tatyana Dimova

Kostymdesign: Tuomas Lampinen

Musikplanering: Sergej Patramanskij

Ljusplanering: Petteri  Pietiäinen

Video: Janne Rehmonen

Ljudplanering: Ludvig Allén

På scenen: Anders Larsson, Krista Kosonen/ Linda Zilliacus, Alma Pöysti, Janina Berman, Jussi Johnsson, Jan Korander, Anders Slotte

www.klockrike.fi