Julkaistu: 27.10.2011

Gimme Another Country

Foto: Stefan Bremer
Oklarhet laddad med brännande frågor.

Gimme Another Country presenteras som ”en orimlig countrymusikal”, en fortsättning på den likaså av Minna Harjuniemi regisserade Gimme the Country från år 2005.

Ingenting i föreställningen är direkt klart, utan regin tycks utgå från ett närmast bildkonstmässigt tänkande som ofta håller sig till antydningar och referenser snarare än dramaturgiska linjer i en helhet. Intrycket blir tämligen förvirrande och föreställningen ter sig till en början introvert och full av motsättningar och frågor. Skådespelarna, med Max Bremer i centrum,  uppvisar en sorts ihärdig närvaro i sina olika gestalter, ibland även avisktligt lätt irriterande. Sammantaget blir det en föreställning som trots svagheter ändå har den ovanliga förmågan att dröja sig kvar och fortsätta att ställa frågor.

Den genomförda countrystilen med sin råhet och krutrök utgör ett slags tolkningsram som kan uppfattas som en livsstil, en livsattityd.  Hela föreställningen tycks vilja kräva en särskild uppmärksamhet och eftertanke, t.ex. leksakståget och kaktusen i den första scenen verkar  finnas där för att be om ett kritiskt djup. Därmed blir antagligen varje åskådares upplevelse av föreställningen mycket personlig, t.ex. att uppleva att någon är taggig som en kaktus för en. Men allt förblir öppet, i det svåra temat hämnd inom familjen och mellan generationer.

De tematiska konstrasterna förstärks av musiken som tidvis är glättigt hurtig till en sångtext som avslöjar avgrunder av smärta, som i den avslutande scenen med Åsa Nybo. I någon mån undersöks här även könsroller på ett nytt sätt, för den som vill se det så. Föreställningens styrka är samtidigt dess svaghet: Att frågor ställs, tycks ställas, men förblir i oklarhet utan några direkta svar eller ens försök till svar. Kanske är det här som föreställningens märkliga energi finns: Att det är ganska svårt att ta till sig så mycket frågor, därför att de flesta av oss ändå vill ha ens illusionen om klara riktlinjer.

Regigreppet är intressant, samtidigt som man anar att de flesta åskådare kanske ändå inte orkar engagera sig i de ibland introvert presenterade motsättningarna. Här finns intressanta ansatser, frågor som ter sig brännande och öppnar nya perspektiv, men det personliga kommer inte riktigt fram till en mer allmänt fungerande nivå. Föreställningen eftersträvar inte heller det, vilket ur kommunikationssynpunkt trots allt måste ses som problematiskt. 

Tiedot

Gimme Another Country

Premiär på Universum/Teatteri Venus 11.10.2011

Regi: Minna Harjuniemi

På scenen: Paula Koivunen, Pekka Pitkänen, Max Bremer, Sam Huber, Joakim Guthwerth, Pontus Gylling, Åsa Nybo, Oskar Silén.

www.universum.fi