Julkaistu: 06.09.2011

Blåst

Foto: Katarina Koch
Världsmusik och tragikomedi blandas i vardagsnära realism.

På scenen ser vi de tre vännerna Lena, Nils och Andreas, bekanta från föreställningen Blås (2006) med samma skådespelare: Hellen Willberg, Niklas Häggblom och Anders Slotte. Spelstilen är densamma – det avspänt komiska blandas med musikalisk lekfullhet, allt uppbyggt med improvisationstekniken devising. Regissören och dramaturgen Joakim Groth har av materialet skapat en helhet som utgör ett ställningstagande perspektiv, eller åtminstone en fråga – beroende på åskådaren.

Det är en ganska mångfacetterad presentation av människor i livets mitt, cirklande kring kärnfrågor utan att egentligen få något svar på dem. Eftersom det är frågan om bröllopsförberedelser för Andreas och hans jamaicanska fästmö Soledad kommer en hel del att handla om kärlek, parförhållanden - och kärlekslöshet. Samtidigt tas många samhälleliga brister upp.

Alltsomoftast tycks varje roll riktigt snärja in sig i sina respektive besvärliga personlighetsdrag, vilket samtidigt får en komisk effekt. Effekten förstärks av att skådespelarna är tämligen jämspelta och rollerna tämligen jämlika, trots sin inbördes olikhet. Konflikter och aggressioner fladdrar till under ytan, men ingenting tas egentligen upp till ordentlig diskussion, vilket därmed blir föreställningens drivkraft och nerv.

Scenografin med det flagnande golvet, den slitna soffan och golvtejpen som markerar lägenhetens väggar hjälper till för att skapa intrycket av desillusionerad hopplöshet och knapphet. Detta är ett modigt drag i ett finlandssvenskt kulturklimat där sådant av många anses som tabu.  Någonting viktigt om att glänta på de sociala fasaderna blir verkligen sagt i den här föreställningen.

Musiken följer samma tragikomiska stil, med olika parodierade musikstilar och snabba sångtextrim. Vackrast är utan tvekan pianostycket ”Det nya livet” spelat av Hellen Willberg. Slutsången har en prima ironisk effekt med ledtemat ”teacher of love”.

Föreställningen bjuder på många skratt, fniss och roliga stunder, men på ett par ställen blir effekten av repliker som trampar på stället snarare tradig än rolig.  De åskådare som är i samma ålder som rollerna kan nog uppleva en hel del igenkännande, på gott och ont. Egentligen är det ju inte heller så gott att veta vad man riktigt ska tro på, i tider som dessa.

Tiedot

Blåst

Nypremiär på Universum/Teater Mars 31.8.2011

På scenen: Hellen Willberg, Niklas Häggblom, Anders Slotte

Regi, dramaturgi: Joakim Groth

Foto: Katarina Koch

Musik: Hellen Willberg, Niklas Häggblom

Ljus: Anttoni Halonen

www.universum.fi