Julkaistu: 28.10.2010

Aniara

Foto: Tekla Pohjolainen
Aniara är en läcker och effektfull revy med ytligheten som tema.

”En revy om människan i tid och rum” kallar Teater 90˚ sin uppsättning av Harry Martinsons Aniara. Med lite kusliga stämningar blir vi anbefallda att ta plats i hissen för att åka ner i Pannhallens källare. Den är nu Aniara, det stora rymdskeppet som är på väg bort efter att jorden, Doris, förstörts.

Det är ju inte så muntert precis, men effektfullt som bara den. Ljusplaneringen av Matti Jykylä använder sig av alla tänkbara finesser i användandet av rummet och mörkret, samt publikens vandring till olika spelplatser. Musiken, som arbetsgruppen tillsammans med Markus Fagerudd instuderat, är mångskiftande och suggestiv; den passar väl för de olika skådespelarna med sina respektive instrument.

Harry Martinsons text från 1956 kombinerar den episka diktens traditionsmättade, mässande form med science fiction-estetik med alla ingredienser av teknikupptagenhet och mystifierande orduppfinningar.

Man förstår att detta var häftigt och aktuellt när verket utgavs, men vad säger det oss nu? Filosofiskt är den totalpessimistiska positionen om människans dålighet tämligen tunn: Människan har trots allt många positiva drag, såsom intelligens och kreativitet, samt en bevisad förmåga till anpassning efter omständigheterna. En moralfilosofiskt trovärdig analys måste dessutom gå närmare in på exempel, med analys av de etiska konsekvenserna av varje handling och val. Men om man vill läsa verket medhårs så finns här en vacker sorg, och kanske en äkta vilja att väcka till medvetenhet.

Föreställningen blir en sorts spegel för den ytlighet som finns, som en av sångerna påpekar. Det hela är läckert framställt, och framför allt lyfter regissören Aleksis Meaney fram skådespelarkonsten, stilfullt förverkligat av Maria Ahlroth, Edith Holmström, Peter Kanerva, Agnes Kaszas, Robert Kock och Maria Udd. De fungerar alla fint både enskilt och som grupp. Kvinnosynen både i texten och delvis på scenen ter sig dock tämligen föråldrad, endimensionell.

Texten är ju avsedd att vara en värld för sig och här hade man som publik behövt något slags vägledning, eller att regin hade tagit sig an den aspekten i högre grad. Textens ovilja att komma med några förklaringar eller någon systematisering gör föreställningen till en upplevelse som närmar sig det surrealistiska, ofta formmässigt finslipat som t.ex. i scenen med mässande som växlar mellan religiösa teman och sexuella praktiker och tillbaka igen.

Tiedot

Aniara

Teater 90˚: Premiär i Kabelfabriken, Pannhallens källare, den 20.10.2010
Text: Harry Martinson
Iscensättning: Aleksis Meaney och arbetsgruppen
Regi: Aleksis Meaney
Musikinstudering: Markus Fagerudd
Musik: Markus Fagerudd och arbetsgruppen
Ljusplanering: Matti Jykylä
Scenografi/dräkter: Tiina Hauta-aho
På scen: Maria Ahlroth, Edith Holmström, Peter Kanerva, Agnes Kasas, Robert Kock, Maria Udd
Teknisk producent och ljud: Kristian Ekholm

www.teater90.com