Julkaistu: 19.11.2009

Detta har hänt

70-talet lever upp i Teater Viirus nya produktion, på både roliga och eftertänksamma sätt.

Massor av spelglädje strålar ut från den samspelta ensemblen, som förutom Viirus-veteranerna Marika Parkkomäki, Robert Enckell och Dick Idman består av Jessica Grabowsky, Åsa Wallenius och Markus Riuttu.

Dramaturgen och regissören Joakim Groth har utgått från några exemplar av Allers familjejournal från början av 1970-talet – ett koncept som samtidigt är både enkelt och fyndigt. Man har helt enkelt plockat ut noveller, hushållstips, frågespalter, matrecept och skapat en serie scener som övertygar – i sin vardagsnärhet, i sin värme och träffsäkra komik.

Det första som möter åskådaren är Markus R. Packaléns scenografi, som består av ett vanligt vardagsrum med kök, inrett i 70-talsstil i grönt, orange, brunt. Det speciella här är att allting är på riktigt, t.ex. gör Åsa Wallenius som hemmafru petit-chouer efter veckotidningsrecept.

Helheten ger en känsla av folklighet och inbjudande värme, av närvaro. För oss som växte upp på 70-talet är det dessutom en resa tillbaka till barndomen, men ändå ganska fritt från nostalgi – barn finns också som ett genomgående tema i föreställningen.

Skådespelarna får verkligen med publiken, som tjuter av skratt och det skapas en skön, liksom befriad, stämning. Mycket görs här av varierande peruker och klädstilar, men perspektivet är enhetligt i sin människosyn. Småningom kan publiken till och med leva sig in i det spontana och öppna barnvarandet, särskilt i scenen där Jessica Grabowsky gör en skicklig gestaltning av en flicka.

Strukturen av olika slags berättelser, några pågående genom hela föreställningen, ger plats för både medmänsklighet och igenkännande. Exotiska följetongmiljöer används för att illustrera ganska snabbt övergående teman, men intressant är t.ex. inledningens (stillsamma) våldtäkstematik i arabisk miljö och rättegången på spanska, slutande i en känd Agit Prop-sång.

Någonting mer allvarligt tycks emellanåt vilja bli sagt, men det blir inte särskilt klart vad på grund av den uppbrutna strukturen. Lite störande är det ändå att rollerna måste vara så obeskrivligt artiga mot varandra hela tiden.

Föreställningen verkar vara i hög grad gemensamt framskapad eftersom varje skådespelare får möjlighet att använda det bästa ur sitt register. Men har vi här egentligen befriat veckotidningarna från deras töntstatus och hittat det riktiga, levande livet i dem? Nja, lite mer farlighet hade nog behövts.

Tiedot

Detta har hänt

Viirus-premiär på Diana-scenen 13.11.2009
Regi och dramaturgi: Joakim Groth
Scenografi, kostym: Markus R. Packalén
Kostymassistent: Lisa Tanner
Hår, peruk & smink: Tuija Luukkainen, Kaija Ilomäki,
Ljus: Mari Agge
Scenmästare: Nicke von Weissenberg
Teknisk hjälp: Anders Sundström
Snickare: Petri Tuhkanen
Skådespelare: Robert Enckell, Jessica Grabowsky, Dick Idman, Marika Parkkomäki, Markus Riuttu, Åsa Wallenius