Julkaistu: 16.10.2009

Kärringar mot strömmen

Det som är intressant i Svenska teaterns ”Kärringar mot strömmen” är vilka uppfattningar föreställningen ifrågasätter och vad detta innebär.

Delar av publiken tycks känna igen sig och skrattar ivrigt med. Men för en kritiker framstår skrattet som tragiskt eftersom det i pjäsen och regin finns inskrivet en viss kvinnosyn som är svår att förhålla sig till så som föreställningen vill.

Pjäsen baserar sig på tv-serien Grumpy Old Women av Jenny Eclair och Judith Holder, men svårigheterna att överföra manuset till scenen är uppenbara. Regissören Sven Sid har valt att regissera föreställningen som en vanlig pjäs med handling trots att anslaget snarare påminner om stand-up comedy: Skådespelarna Anja Bargum, Laila Björkstam och Ragni Grönblom presenterar sig med sina riktiga namn och de överfokuserar vardagens små förtretligheter, vilket hör också ihop med genren. Med lite färre ämnen, mer övning i ståuppandets direkthet och mer skruvade karaktärer hade föreställningen kanske kunnat hitta ett trovärdigt anslag.

Som det nu är vill föreställningen locka till skratt genom att yttra tabubelagda sanningar om kvinnor i klimakterieåldern. Den uppfattning om kvinnor som föreställningen vänder sig mot är den eleganta, smala, vackra, tysta, välklädda och välordnade kvinnan – som man redan hade hoppats att få numera skulle se som ideal eller krav.

Kanske kan föreställningen vara ett uppvaknande för människor som aldrig ens har föreställt sig att man kan förhålla sig kritiskt till den sortens inspärrande ideal. Men för andra kan den objektifierade kvinnosynen, med upprepade genomgångar av olika kroppsdelars bristfällighet, te sig alltför självföraktande. Hur tabubelagt är det t.ex. att tala om kvinnors skäggstrån?

Samhälleligt sett är det beklämmande att (delar av) publiken uppenbarligen skrattar igenkännandets skratt åt det här. I början talas det om att de här karaktärerna är ”knarriga kärringar” (oberoende av ålder eller kön) och så ska hela föreställningen vara ett försvarstal för dem. Tematiskt handlar det om att våga komma med kritik, att våga säga sin uppriktiga mening i svåra och angelägna frågor – och våga ta emot de reaktioner som kan komma. I stället fastnar nu de här kvinnorna i kritik gällande ordentlighet, av typen ” snyt dig i stället för att sitta där och snörvla”. Det handlar om kvinnors inspärrning/osynlighet och regiarbetet borde ha anförtrotts någon som hade insett det.

Föreställningen har nog sina ljusare stunder, och man hoppas ibland att det skulle ta en annan vändning, men så faller alltsammans ner i den här enfalden igen. Man måste nog, både som pjäsval och som färdig föreställning, tala om en politisk tragedi snarare än om en komedi – institutionsteatern har trots allt ett ansvar för människors tänkande, och det handlar också om det svenska språkets möjligheter i Finland. Men den chockrosa soffan i scenografi var bra.

Tiedot

Kärringar mot strömmen

Premiär på Svenska teaterns Mini-scen 10.10.2009
Manus: Jenny Eclair & Judith Holder
Regi: Sven Sid
Översättning: Hanna Åkerfelt
Scenografi: Hanne Horte
Kostym: Kaisa Rautakoski & Hanne Horte
Mask & hår: Pirjo Ristola
Ljusdesign: Oskar Sjöberg
Ljuddesign: Hanna Mikander
Koreografisk handledning: Reija Wäre
I rollerna: Anja Bargum, Laila Björkstam, Ragni Grönblom, röst: Tom Wentzel