Julkaistu: 22.10.2009

Eugen Schauman

Eugen Schauman är en ovanligt intensiv, djup och inspirerande föreställning: Gå och se den!

Vanligtvis hittar teater på svenska ganska sällan fram till några verkligt angelägna frågor, men i föreställningen Eugen Schauman finns de i rikligt mått. Här lyckas man dessutom samtidigt bearbeta både samhällsaktuellt och psykologiskt/filosofiskt material.

Att Eugen Schauman år 1904 sköt den ryska generalguvernören Nikolaj Bobrikov känner de flesta till, och många försöker förhålla sig lagom likgiltigt till händelsen. Föreställningen, i textbearbetning och regi av Martin Bahne, kunde vara en ganska traditionell tragisk berättelse om det inte var för att den aktualiserar frågor om nationalism, och här har de dessutom kombinerats med jämställdhetsproblematik. Båda dessa förenas i granskningen av oliktänkandet.

Psykologiskt får var och en möjlighet att känna igen sig i Eugen Schaumans situation, via Fabian Siléns inkännande gestaltning, kontrad av lika verkningsfulla Marika Salomaa-Kivelä som modern/flickvännen Elin.

Föreställningen arbetar med snabba inblickar i betydelsefulla episoder ur Eugens liv. Det avgörande är att arbetsgruppen faktiskt lyckas ta med åskådaren in i problematiken, tack vare att manus, regi, kostym, rekvisita, smink – allt är genomtänkta detaljer i en fungerande helhet. Skådespelarna utgör i ovanligt hög grad ett team där var och en av dem bär föreställningen och sin del av den.

För den som vill se det finns här ganska mycket kritik: Fänrik Ståls sägner citeras ofta, men krigiskheten i boken framstår som en fördärvlig ledstjärna. Helheten är osedvanligt fri både från typiskt finlandssvensk och typiskt finsk stil på scenen och föreställningen visar därmed också i sin form vägen bort från ensidigt nationalistiska förhållningssätt.

En intressant detalj är Mikko Kaukolampi som med finsk brytning läser scenanvisningarna vid varje scenbörjan – det ter sig som en väg ut ur den finlandssvenska trångsyntheten.

Föreställningen inspirerar till många nya tankar, men låt oss nu bara göra en liten jämförelse: Stilistiskt och tematiskt finns det kontakter till exempelvis den på Stage-festivalen visade Opus 7, Laborator of Dmitri Krykov, om bland annat Ryssland och rysk identitet. Schaumans Darth Vader-Bobrikov har på vissa plan likheter med den flera meter höga dockan som föreställde allas vår moder Ryssland i Opus 7. Man undrar: Vilka hade effekterna blivit om denne Bobrikov genomgående spelats av en kvinna (inte bara i en scen)?

Trots många lovord finns det detaljer som faller ur, exempelvis Göran Schaumans funktion i strukturen blir oklar. Här finns också en hel del fungerande humor, men ibland kräver den törhända väl mycket av åskådarens självständiga tänkande.

Avslutningens fredsmäklande och religiöst färgade ord, ”Älska din nästa – hon är du” , skulle en filosofiskt anlagd person gärna byta ut till: ”Argumentera med din nästa”, särskilt som kravet på ett ständigt positivt förhållningssätt är illusoriskt. Argumenterande diskussion betyder att alla parter kan ta fram det arga/kritiska och granska det mot andras perspektiv i stället för att bara gömma undan det.

Tiedot

Eugen Schauman

Nypremiär på Klockriketeatern 17.10.2009

Baserad på pjäsen Eugen Schaumans olycka av Lasse Garoff och Jesper Karlsson
Bearbetning och regi: Martin Bahne
Skådespelare: Henrik Heselius, Jan Korander, Marika Salomaa-Kivelä, Fabian Silén, J-C Söderholm, Göran Schauman (röst)
Ljus och ljud: Mikko Kaukolampi
Kostym: Sanna Pietilä
Fotograf: Aspe-Arto Timonen
Web: Tommi Seitajoki
Producent: Tomas Weissman