Julkaistu: 03.09.2009

Drottning K

Ambivalenta känslor och provokativa frågor finns i Drottning K som verkligen tar ut svängarna.

Laura Ruohonens prisbelönta manuskript Drottning K är fullt av frågor och gäckande antydningar - skrivet lekfullt och öppet så att läsaren får möjlighet att bidra med sin erfarenhet och fundera på tematiken. Kön och föreställningar om vilka krav och förväntningar som följer av kön är i fokus.

När man läser Camilla Frostells utmärkta svenska översättning leds associationerna till barnlitteraturens viktiga flickgestalter som Ronja Rövardotter, Pippi Långstrump, Lilla My: Ruohonens Kristina har i sina uttryckssätt har mycket gemensamt med dem. Den här dimensionen ger texten djup och fräschör, och kan påminna läsaren om en förlorad frihet, eller idén om den.

Eftersom texten är väldigt mångbottnad verkar en gestaltning på scenen kräva stor enkelhet. I Mitja Siréns regi, scenografi och musikplanering på Svenska teaterns Mini-scen är riktningen dock den motsatta med ett överdåd i precis allt, i en stilart som anges som steampunk.

Scenografin med dess ubåtstematik bestående av dykarklockor, instrumentbräden och breda spegelytor kan uppfattas som traditionellt maskulin med fokusering på metall och teknik. Det här hade ännu gått att smälta, men den stora svårigheten är det heltäckande plexiglaset som täcker för hela scenen så att skådespelarna agerar bakom det.

Det avskärmande plexiglaset är ett för teatern mycket starkt element, som skiljer skådespelarna från publiken trots att teaterns idé är mötet i ett gemensamt rum mellan aktörer och publik i en förberedd berättelse. Plexiglaset är övertydligt och skapar på ett plågsamt sätt intrycket av att vi är i skilda rum: Det finns trots allt många andra möjligheter att sceniskt uttrycka avskärmning och avstånd. Som det nu är blir plexiglaset orättvist mot manusets Kristina, mot hennes strävanden och uttryck – och orättvist mot publiken och vår uppmärksamhet. Men som metafor för typisk finländsk kommunikationsstil visar glasväggen hur allvarlig problematiken är.

Föreställningen räcker över tre timmar med många musikinslag och dansnummer. Tillsammans med den svulstiga scenografin och de lika detaljrika dräkterna – planerade av Teija Fontell – blir upplevelsen snart övermäktig i den lufkonditioneringssaknande salongen.

Det verkar som om regissören snarare har eftersträvat att göra en installation på ett konstgalleri än en teaterföreställning utgående från en text. Uppmärksamheten falnar tidvis och föreställningen gör alltför lite för att upprätthålla publikintresset, varvid själva berättelsen till vissa delar går förlorad. Men som kulturpolitiskt statement är initiativet värt allt beröm: Föreställningen är så långt man kan tänka sig från den finlandssvenska småtrevliga teateruppfattningen som saknar både kritik och vilja till påverkan. En nivå av förståelse kan vara att regin uttrycker en upprorisk reaktion på en värderingsfundamentalisitisk kulturpolitisk situation och att uttröttandet av publiken ingår i det: att vi ska se oss som undersåtar, upptäcka hur små påverkningsmöjligheter vi egentligen har.

Gestaltningen av Kristina blir avgörande för uppfattningen av helheten. Hon är klädd i ganska utmanande, figurbetonande utstyrslar, med inslag av metall: Inte direkt någon positiv Ronja Rövardotter-stil att identifiera sig med. I Nina Hukkinens gestaltning betonas det dominanta, det gapiga, det kyliga medan de mer kommunikativt inriktade dragen uttrycks av väninnan, skickligt spelad av Robert Kock. I den här uppsättningen tycks väninnan faktiskt bli den egentliga huvudpersonen – den mänsklighetens röst man med viss förtvivlan börjar leta efter - medan Kristina ofta framställs som en förtryckare. Den uppfattningen stämmer också med teaterupplevelsen som helhet där maktrelationen mellan drottningen och de andra blir tydlig. Detta kanske inte är en dimension som framhävs i texten, men som är intressant i sig.

Länge undrar man om Drottning K då är en misogyn föreställning, eftersom Kristina och hela hennes värld framställs som så negativ och ofta blir direkt obehaglig. Alternativt kan man tänka sig att regissören snarare har velat få publiken att verkligen uppleva text-Kristinas (i Ruohonens manus) situation, alltså ett mottagarcentrerat perspektiv: Modersproblematik med alla tillhörande ingredienser. Kanske det då också borde ha skrivits ett skilt manus för det perspektivet? Föreställningen ger upphov till ambivalenta och undrande intryck, vilket inspirerar till diskussion. Drottning K är svårsmält, men sevärd i sitt provokativa frågeställande.

Tiedot

Drottning K

Svenska Teatern

Premiär 28.8.2009

Text: Laura Ruohonen
Regi & scenografi – Mitja Sirén
Översättning – Camilla Frostell
Dräkter – Teija Fontell
Mask & hår – Anne Rautio
Ljusdesign – Tom Kumlin
Ljuddesign – Kristian Ekholm och Mitja Sirén
Ljudprogrammering – Kristian Ekholm
Musikplanering – Mitja Sirén

I rollerna:
Thomas Backlund
Max Forsman
Nina Hukkinen
Robert Kock
Sue Lemström
Rabbe Smedlund
Anne Rautio
Anne Tikkanen