Julkaistu: 26.03.2009

Fröken Julie

Fröken Julie är en intensivt frågande föreställning som aktualiserar laddad tematik.

Föreställningen är ett examensarbete av regissören Anna-Mari Karvonen och föreställningen innehåller mängder av intressanta uttryck för regitolkning; den är gjord med ordentlig ambition. August Strindbergs pjäs från 1888 torde vara mer eller mindre välbekant för alla, vilket ger regissören möjligheter att förhålla sig till texten – om man tar vara på de möjligheterna, vill säga. Det gör Karvonen.

Redan i sin intellektuella kantighet går föreställningen emot vad man kan anta att majoriteten av den finlandssvenska teaterpubliken förväntar sig. Det är välbehövligt.

Scenografin består av grå väggar, en mycket stängd dörr – och många rader av grå lådor med lock som ger ett kyligt intryck. Lådorna kan associeras till likkistor, kanske kyrkbänkar – var och en får använda sin egen fantasi i tolkningen av dem. I första delen av dramat finns en gång mellan lådorna, men efteråt är den avstängd: Svårigheterna för Jean och Julie att navigera i relationen har blivit tydligare.

Replikerna framförs med markerad likgiltighet, vilket visar problematiken i personernas förhållningssätt på ett tjechovskt vis. Grevens stövlar och ringklockan intar här en mindre plats än manuset anger: Stövlarna är vanliga, svarta gummistövlar som många i detta land använder, både barn, kvinnor och män. I stället finns det text: blå ljusprojicerade scenanvisningar från manuset som kontrasterar mot det som händer på scenen.

Strindberg själv tycks närvarande, nästan som om det var han som är greven och säger hur det ska vara, anger hierarkierna – men spelet visar i tysthet något annat. Och Strindberg kan här, om man vill, ses som något mer än personen Strindberg: Han representerar den av olika orsaker manligt dominerade dramatikertraditionen och beundran av ”det manliga författargeniet” med alla de begränsningar i konsten som detta innebär. Stringdberg kan via sin text här också utgöra en dominant fadersfigur.

I mycket av regin finns en betoning på modernisering – eller kanske hellre: utveckling - så att exempelvis vissa gammaldags ord i manuset betonas medan annat verkar väldigt nutida. Rollarbetena blir på det sättet krävande – alla detaljer ska träffas i precis rätt tonläge för att fungera – men det fungerar bra: Niklas Åkerfelt som Jean kryssar mellan hånfullhet och inställsamhet medan Alma Pöysti som Julie pendlar mellan att vara förnäm docka och medveten känslovarelse.

Jean tillåts här visa den kvinnoföraktande attityden – att jämföra med de produktioner där han görs till en trevlig typ. Sen har vi även den i mestadels tystnad närvarande Kristin, kokerskan som spelas av Silva Lillrank, påfallande sminkad. Hon är viktig för dramats dynamik: Man kan skratta åt hennes moderliga omsorger om Jean i början, men funktionen kan också ses mer symboliskt. Hon står också för det realistiska perspektivet, en sorts samvete.

Musiken, av Masi Tiitta, är en upplivande modernisering – den folkvisa som Kristin sjunger får i ny tonsättning verkningsfulla, överraskande dimensioner. Över huvud taget är föreställningen ett exempel på fungerande samarbete mellan de olika delar som tillsammans bildar scenkonstverket. Intressant är hur föreställningen verkar uppfatta åskådaren: Här förväntas en åskådare som ser detaljerna, analyserar dem, känner texten. Jag störs lite av att jag inte fattar alla detaljer genast, att jag måste anstränga mig för att förstå dem.

Å andra sidan blir föreställningar som uttrycker sig övertydligt snabbt tråkiga. Det här draget kan också uppfattas som avsiktligt, på samma sätt som stilen i dialogen: som en problematik. Scenografin av Hanna Käyhkö pekar i den riktningen. Den våldsamma slutscenen ska tolkas med allvar och djup. Grönsiskan är här ljud, medan Jean konkret ger sig på kartonglådan: att han genom att döda fågeln förstör lådan, mycket minutiöst. Kvinnoföraktet uttrycks så att tankarna går till sexuella övergrepp.

Fröken Julie på Svenska Teatern är en föreställning som sätter myror i huvudet på folk. Det är bra – det är teater som oroar, som ställer engagerade och angelägna frågor. Vissa scener dröjer sig kvar; de börjar utgöra ett slags frågande fond mot ens vardagliga verksamhet. Pjäsens kraft ligger i dess odynamiskhet, i att personerna låser sig fast i sina dåligt fungerande positioner om kön och klass, och vi får ta del av följderna.

Tiedot

Fröken Julie

Premiär på Svenska teatern 21.3.2009
Manus: August Strindberg
Regi & kostym: Anna-Mari Karvonen
Dramaturg: Marie Kajava
Koreografi: Anna Mustonen
Scenografi & ljusdesign: Hanna Käyhkö
Ljuddesign: Hanna Mikander
Musik: Masi Tiitta
Mask & hår: Pirjo Ristola
Publikarbetare: Nina Dahl-Tallgren (ansv.)
I rollerna: Alma Pöysti, Niklas Åkerfelt, Silva Lillrank