Julkaistu: 05.02.2009

Amadeus

I Lilla Teaterns energiska version av Amadeus finns kontrastfyllda scener med både tydlig och dold problematik.

Pjäsen heterAmadeus, men perspektivet är till stora delar den avundsjuke Salieris. Viktigt att påminna sig i sammanhanget är att dessa två huvudpersoner, Mozart och Salieri, faktiskt är fiktiva, inom pjäsen betraktade (detta hör till litteraturstudiernas grunder).

Konstellationen kan sägas vara arketypisk – det finns något att känna igen där för oss alla – och däri finns pjäsens dynamik. Feminismens kritik av tanken om ’det manliga geniet’ ger också nycklar till att förstå mera av dynamiken än att fastna i begreppen medelmåttighet/genialitet.

Vad det handlar om på ett allmängiltigt plan är olika slags inställningar till konst och till vad konst betyder i sociala sammanhang. Detta är en delikat fråga och dessa sociala roller granskas i föreställningen ur många olika perspektiv. Sett ur det här perspektivet är det Salieri som är ’mästaren’ som klarar alla situationer enligt sin vilja medan Mozart blir alltmer marginaliserad för att slutligen dö.

Denne Mozart tycks inte alls få ut någon social eller ekonomisk framgång av sin konst – snarare tvärtom: Den leder till hans undergång. Det förekommer ingen kamp mellan Mozart och Salieri, vilket gör att Mozart framstår som ett barn, i varje fall i relationen till Salieri. I viss mån är dramat faktiskt en tämligen igenkännbar förälder/barn-situation.

Mozart spelas av en livfull och vigulant Sampo Sarkola som håller i gång från början till slut. Han visar alla måttlösa drag som också fanns i filmen och blir därför i vissa scener riktigt irriterande. Den första scenens utlevelser i underlivsfunktioner skulle säkert ha fått t.ex. en Jouko Turkka att bli nöjd – och förvisso är det en poäng att kontrastera den förnäma rokokostilen med livets centrala funktioner. Pekka Strangs Salieri skrider i stället fram, lugnt och elegant mästrande, som en direkt motsats till Mozarts framfart.

Över huvudtaget tar spelet i Erik Söderbloms regi ut svängarna så att olikheterna hos personerna kommer tydligt fram. Till exempel Constanze Weber (fru Mozart) blir i Nina Kaipainens gestaltning en ganska ödmjuk, direkt person med lite provinsiella drag i en kontrast mot allt det överdrivet tillgjorda.

Hovlivet i 1700-talets Wien, med Carl Öhman som kejsare Josef II i spetsen, portätterar typiska drag för vilken hierarkiskt organiserade sammanslutning som helst, till exempel 2000-talets finlandssvenska kulturliv (särskilt teatern). Det är fascinerande med alla de trångsynt begränsade perspektiv som kommer fram, ibland komiskt.
Som hovpersonal ser vi Lilga Kovanko (som greve), Rabbe Smedlund (hovbibliotekarie), Joachim Wigelius (hovkapellmästare) och Patrick Henriksen (hovmarskalk). De blir en del av Salieris gäng, tycks det, och bär upp den attityd som ska förgöra Mozart. Det fungerar bra och är samstämmigt – obehagligt ibland om man tänker på hur nära det är attityderna i dagens kulturliv.

Musiken - som här ju är ”biografiskt korrekt”, men samtidigt blir ett slags symbol för konst och livfull kreativitet – är inte övertydligt understruken utan finns med mera som antydningar, smakprov, lockelse. Sopranen Kaisa Ranta visar inlevelsefullt vad det handlar om. Och visst är det en rolig och underfundig scen när Emil Holmström spelar piano medan Sampo Sarkola medelst rörelser uttrycker spelandet men också något av musikens väsen.

Scenografin, av Kaisa Rasila, är med sin dominerande, gråmurriga skärm en kontrast till den överdrivna sirligheten och guldigheten som annars får florera tämligen fritt. Dräkterna, av Sari Salmela, har element av fantasifullhet men följer annars en ganska konventionell rokokostil, som ter sig flärdfull intill smaklöshet. Den bästa scenen är därför slutets dödsögonblick, då åtminstone jag får kontakt med någonting smärtsamt, ett slags bearbetning av förödmjukande upplevelser, av känslan av att bli krossad, hämmad, förstörd.

Det är en ganska brokig helhet, med andra ord. Vissa scener känns lite väl utdragna, men å andra sidan får man verkligen bearbeta själva grundkonflikten ordentligt – om man så vill. Beklagligt är att programbladet är ganska oanalytiskt skrivet, med användande av den glans som Mozart, Salieri, frimureri, kejsare Josef II kan ge – eller uppfattas kunna ge. Presentationen av de medverkande ter sig vara gjord av hovet vi nyss såg på scenen och programbladet visar hur långt den finlandssvenska teatern har till ett välfungerande publikarbete. En enkel lista över de medverkande och några frågor i anknytning till föreställningen hade varit en mycket mer konstruktiv och övertygande idé.

Tiedot

Amadeus

Premiär på Lilla Teatern 30.1.2009
Manus: Peter Schaffer
Översättning: Göran O. Eriksson
Regi: Erik Söderblom
Scenografi: Kaisa Rasila
Dräkter: Sari Salmela
Ljus: Paavo Kykkänen
Ljud: Eradj Nazimov
Mask: Jutta Kainulainen
Peruker: Tanja Hynninen
I rollerna: Pekka Strang, Sampo Sarkola, Nina Kaipainen, Carl Öhman, Lilga Kovanko, Joachim Wigelius, Rabbe Smedlund, Kaisa Ranta/Ilona Jokinen, Emil Holmström/Joonas Ahonen