Julkaistu: 29.01.2009

En teaterkritikers död

Att beröras av negativa omdömen är temat för Joakim Groths nyskrivna pjäs där handlingen tar oväntade och fördjupande vändningar.

En pjästitel som En teterkritikers död skapar förväntningar, i all synnerhet efter instruktionerna om att kritikerna ska se föreställningen flera dagar efter premiären. Föreställningen klarar nog av att möta förväntningarna, även om just teaterkritiken snarare blir ett medel än ett mål i sig.

Här är det i stället en frustrerad teaterregissör, Kaarlo Menning -insiktsfullt spelad av Marcus Groth - som är händelsernas centrum; hans yrkesmässiga och äktenskaplig kris, skilsmässa, depression, och så då mordet. Eller ”mordet” får man väl säga, men händelserna tar i förhållande till den ganska ordinära början en oväntad vändning och skyr inte rätt så ingående skildringar av blodsdåd – redan det något oväntat och lite normöverskridande i den annars tämligen anemiska finlandssvenska teatern.

Marika Parkkomäki har nu här fått en faktiskt ganska osympatisk roll som tv-journalisten och regissörshustrun Carita Menning, men hon gör det bästa av den rollen. Niklas Åkerfelt bär (som vanligt, får man nästan säga) upp stora delar av dramats dynamik genom sina gestaltningar av dels teaterkritikern, dels livstidsfången Salvador Berg. Däremellan hinner han också vara poliskommissarie, tv-filmare samt ett antal partygäster. Max Forsman gör dramatikern och hustruns nya man Jonas Kantor.

Början av föreställningen ter sig lite utdragen, vilket antagligen är en medveten effekt för att kontrasterande bygga upp fortsättningen. Scenen där hustrun provar klänningar verkar i alla fall enbart vara ägnad att håna kvinnors fåfänga (som om män inte skulle vara det) i många omgänger med en del missriktade skämt. Men vi kommer vidare och det blir mycket mer dramatik: Den gode Kaarlo tar sig för att gå hem till kritikern i avsikt att klaga på den av elakheter översvämmande recensionen gällande en av hans uppsättningar. Mötet blir en vändpunkt.

I föreställningen blir egentligen ganska mycket sagt om kritik, dvs. som allmänt negativt beömtande, och om människors förhållningssätt till sådan kritik. Som teaterkritiker på svenska i Finland (där alla känner alla) kan man direkt säga att det svåra nog är att formulera eventuella negativa anmärkningar, och väldigt mycket analysarbete måste göras innan det. Man gör det alltför lätt för sig genom att enbart skriva positivt – och sådan kritik är till skada för teatern.

Men det är också att missuppfatta kritikens roll om kritikern tänker att recensionen mest handlar om att fälla sitt omdöme – var det bra eller dåligt? Dessa omdömen är i sig ganska ointressanta eftersom de mest säger något om kritikerns egen livshållning, vilka namn hon/han uppfattar som betydelsefulla eller högt i rangordningen, etc. Det som betyder något är konstnärens ambition med sitt verk, att verkligen vilja reda ut avgörande frågor.

I En teaterkritikers död förekommer den sorgliga uppfattningen att kritikern, oambitiöst nog, skulle ha underlåtit att vilja förstå regissörens avsikt. Detta förhållningssätt är att använda kritiken enbart som maktmedel – man kan lätt tänka sig att Kaarlos uppsättning kanske hade ett budskap eller ett perspektiv som talade mot kritikerns värdeuppfattning, men ändå var värdefullt. Detta lyckas Kaarlo aldrig klura ut, utan han förhåller sig genomgående tämligen oanalytiskt till kritiken. Detta gäller fortfarande också på ett mer allmänt plan: Hur man förhåller sig till negativa bemötanden i allmänhet och till ”sin inre kritiker”.

Den mest fascinerande scenen är nog den i fängelset, där Kaarlo och Salvador sitter och mediterar. Någonting med Salvadors berättelse om styckmordet associerar till hur riktigt oförstående kritik kan kännas. Samtidigt finns där en kyla i hans berättelse som väcker både avsky och fascination – dessutom lär man sig en hel del om kyla som livsattityd, vilket är en mycket viktig effekt av den här föreställningen.

Erik Salvesen har gjort en fungerande och frågeställande scenografi bestående av vita, mobila väggar. De blir som murar, särskilt i den avslutande scenen. På golvet har ritats övertydliga markeringar för hur väggarna/murarna ska placeras, som något slags social karta över murarna mellan oss. I början och i slutet av föreställningen berättar regissören om dialogens uppkomst i teatern, men faktum är att alla rollerna talar påfallande odialogiskt med varandra. Det är det odialogiska som utgör fängelset.

Tiedot

En teaterkritikers död

Premiär på Svenska teaterns Mini-scen 17.1.2009
Manus & regi: Joakim Groth
Scenografi: Erik Salvesen
Musik: Enrico Morricone, Nino Rota
Kostym: Kaisa Rautakoski
Mask & hår: Pirjo Ristola
Ljusdesign: Tom Kumlin
Ljuddesign: Hanna Mikander
I rollerna: Marcus Groth, Niklas Åkerfelt, Marika Parkkomäki, Max Forsman