Julkaistu: 02.10.2008

Undantaget

Undantaget är ett glädjande projekt: Uppenbarligen har de unga skådespelarna faktiskt någon form av kritiskt samhällsperspektiv.

Man har valt Brechts metoder för scenframställning där där Verfremdungseffekterna är centrala. Resultatet blir ett slags övernivå med sånger och mycket fysiskt uttryck och sedan en undernivå som ställer frågor kring maktförhållanden, lidande och empati. Man har tillsammans med regissören Kristina Kjeldsberg arbetat fram en föreställning emd anknytning till Bertol Brechts pjäs Regeln och undantaget utgående från devising så att både samspelet inom ensemblen och de medverkandes personliga ställningstaganden till tematiken kommer fram.

Den episka teatern ska, vad det verkar, locka åskådarna till eftertanke. Detta är dock svårt, eftersom den största delen av dem som besöker finlandssvenska teatrar tycks vilja undvika samhälleliga frågeställningar. Så tjock järntråd finns nog inte som skulle kunna väcka den publiken till reflektioner kring lidande eller orättvisa – kalla det borgerlighet om ni vill. Den som å andra sidan ens försöker andas något som härstammar ur frigörelsens & jämlikhetens perspektiv måste, enligt utforskningar, finna sig att bli bestraffad ungefär som en neger (just det ordet) bland Ku Klux Klanare – med några få undantag. Detta som tips till Nya Rampen om hur mycket teatern borde orka kämpa mot och för.

För en recensent är det upplivande att reda ut vad en sådan föreställning bjuder på. Man kunde säga att de olikartade scenerna som bygger upp föreställningen visar ett slags meningslöshetens perspektiv och att kritiken finns just i det, understruket av rytmer, sånger och ofta dansartad fysisk gestaltning. Ofta finns det flera lager av ironi, av lekfullt allvar och allvarsam lek.

Flera scener gör intryck, men särskilt framträder Lidia Bäcks framställning av en upphöjande, men samtidigt inspärrande kvinnoroll, i scenen med dröm-sången. Min tolkning är att kvinnans frånvända uppfattning om lidandet uttrycks i blodet – bestående av röda fjädrar – som hälls ut över scenen. Det är ganska få som har upptäckt att det finns några problem med den här typen av förhållningssätt till kvinnor eller kvinnors uppfattning om sig själva.

Vidare märks en skarpsinnig ironi genom de upprepade presentationerna av skådespelarna. De utstuderade presentationerna kan ses som en kritik av det hierarkiserande namn-tänkandet som förekommer i mindre ambitiöst kulturliv: Repliken ”Där är intressanta namn med” hörs bara alltför ofta – i stället för att man skulle koncentrera sig på innehållet, på konsten.

De roliga och överraskande foto-maskerna av skådespelarna själva har också en allvarlig dimension: Man driver med en falsk medvetenhet, där stort och smått blandas om vartannat. Allting går snabbt, ibland så snabbt att man har svårt att hänga med. Historien om oljeutvinnaren, mordet på bäraren och den frikännande domen berättas så snabbt att man måste ha reda på den i fröväg för att att alls uppfatta någonting: Associationerna går här till No return där snabbheten innebar ett urholkande av känslorna.

Scenografon, av Monica Nestvold, är nyskapande med gråa väggar och namnet ’Brecht’ utskuret så att skådespelarna kan göra entré genom det. Vi får tänka ett varv till kring namnproblematiken, men Brechts namn står här för ett tänkande, en kritik (hoppas jag).

Markeringen av den frånvarande fjärde väggen spelas det mycket med i kontrasten roll/icke-roll. Det blir en studie i känslouttryck, vad de betyder och vilken plats de får, samt av scenkonst som verksamhet och upplevelse. Avslutningen och applådtacket är en mycket finurlig och mångbottnad användning av väggen som avskärmande element.

Som helhet är Undantaget både en skickligt genomförd cabaret och en insiktsfull kritik av maktförhållanden i dagens samhälle: Man kan få ut mycket av föreställningen, så gå och se den!

Tiedot

Undantaget

Premiär 25.9.2008 på Viirus

Regi: Kristina Kjeldsberg
Text: Arbetsgruppen
Musik: Andreas Catjar
Scenografi: Monica Nestvold
På scenen: Elmer Bäck, Lidia Bäck, Robert Enckell, Rasmus Slätis, Jakob Öhrman
Ljus: Jan Šuškleb
Affisch: Elise Catjar
Fotograf: Nicke von Weissenberg
Tekniker: Jan Šuškleb