Julkaistu: 18.09.2008

Godhet

Mångdimensionellt och ofta medryckande undersöker Godhet våra förhållningssätt till onda handlingar.

Pjäsen lyfter fram centrala allmänmänskliga frågor, både psykologiskt och samhälleligt: ansvar, likgiltighet, hämnd, skuld/förlåtelse. Det utmärkande draget är att åskådaren erbjuds rika möjligheter att tolka och betona händelserna på scenen enligt sin egen önskan och aktuella livssituation. Folkmord är pjäsens nav och därmed tematiken kring segregering: Att dela upp människor i ’vi’ (som är goda) och ’dom andra’ (som är dåliga/skadliga) – och vad som därefter följer.

Men pjäsen ger sig ut för att diskutera de här frågorna också på ett filosofiskt plan, trots att det känns tämligen abstraherande: ”Varför har goda människor så bråttom att göra det som är ont? Och vad är det som händer med dem?” återkommer i dialogen. Kanske manusförfattaren Michael Redhill siktar på att uttrycka en fråga om ansvar, men varför måste detta fomuleras i kategoriska termer av ”goda människor”? Frågor om ondskans ursprung kan ha olika svar och är fascinerande att tänka på – och utmanande att gestalta på en teaterscen. Det vi kan få här är riktningar, och också en början till ett mer samhällsinriktat tänkande.

Det är som introduktion till politiskt tänkande som föreställningen har sina bästa stunder. Detta är alldeles utmärkt med tanke på den publik teaterhuset oftast riktar sig till: Det finns föga av direkt brännande (eller upprörande) samhällskritik, men i stället djupa frågeställningar som dröjer sig kvar. På så sätt möjliggörs för publiken ett personligt engagemang, som en motvikt till den annars vanligt förekommande likgiltigheten.

Skådespelararbetet, grundat i en lyckad rollbesättning, är genomgående övertygande och flera av skådespelarna utstrålar äkta förståelse för pjäsens teman. De traditionella folksångerna från olika håll av världen är ett väl genomfört och starkt suggestivt drag som berör och stannar kvar i minnet. Det måste också sägas att Niklas Åkerfelt, här som manusförfattaren, igen gör en utmärkt rollprestation: han förmår verkligen uttrycka en hel livsåskådning enbart genom kroppshållningen.

Den kanadensiske regissören Ross Manson visar att det är fullt möjligt att blanda flera tidsplan, personer och miljöer på en teaterscen så att resultatet blir begripligt och tolkningsbart för publiken. Brytningar av teaterillusionen förekommer rikligt i texten och stiliseringen följs upp i scenografin som förutom tidningsurklippen vid ingången enbart består av svarta väggar och några stolar.

Medan mordet utförs med raffinerad stilisering verkar man ha eftersträvat en viss realism i slagsmålet, vilket ger en förbryllande effekt. Men föreställningen tycks å andra sidan vara strukturerad så att vissa scener är ägnade att ge mer genklang än andra: man stannar kvar i de frågeställningar som virvlar upp och blir följaktligen långsam i förflyttningen till ett nytt perspektiv. Avslutningen med en viss överbetoning av pistoltematiken går lite vilse, men det kan man strunta i.

Godhet lyfter fram angelägna frågor på ett lågmält, men ofta intensivt sätt. Pjäsens fokusering på ansvar i förhållande till fadersfigurens/massmördarens dementa glömska är ändå onödigt tillkrånglad: en vuxen människa är alltid ansvarig för alla sina handlingar om dessa begåtts i friskt tillstånd. Hämnden i pjäsen visar en misslyckad utväg, men åskådaren lämnas ganska ensam med svårigheterna i förlåtandet. Därmed är vi tillbaka i pjäsens början: Förlåtandet kan börja med att försöka förstå onda handlingar, däribland hämnd. Att förstå ondskan är samtidigt att förstå ansvarslösheten – och att förstå vilka ansvarslösa drivkrafter människan kan ledas av: villkorslös ekonomisk vinning är ett sådant – allt oftare förekommande - motiv i dagens samhälle. Godhet inspirerar till diskussion om grunden i våra gemensamma och enskilda liv och gör därmed föreställningen till en värdefull upplevelse.

Tiedot

Godhet

Premiär på Svenska Teaterns Mini-scen 11.9.2008
Manus: Michael Redhill
Regi: Ross Manson
Översättning: Anders Larsson
Musikalisk ledning: Brenna MacCrimmon
Scenografi & kostym: Karoliina Koiso-Kanttila
Mask & hår: Pirjo Ristola
Ljusdesign: Henrik Mickelsson
Ljuddesign: John Gzowski
Sånginstruktör: Sarah Sanford
Musikkonsulter: Waleed Abdulhamid, Kitka, Teddy Masuku, Mariana Sadovska, Sarah Sanford
Slagsmålsinstruktör: Bror Österlund
I rollerna: Anders Larsson, Sue Lemström, Anna Hultin, Niklas Häggblom, Niklas Åkerfelt, Sophia Karlsson