Tillsammans
På Teater Viirus denna höst får vi kliva in i 70-talet, i ett kollektiv i Sverige år 1975 med all dess politiska medvetenhet. Många har sett filmen Tillsammans av Lukas Moodysson, vilket ställer vissa krav på teaterföreställningen: Det blir nödvändigt att uttrycka något annat och helst mera än filmen. Det här lyckas Viirus-gänget med över förväntningarna.
Scenografin av Raisa Kilpeläinen har flera plan och det har också föreställningen som helhet. Man kan välja att se den sociala inriktningen, den politiska aktivismen, relationsproblematiken, de olika personliga perspektiven - barnens respektive de vuxnas värld - eller kläderna, musiken, rekvisitan med sin tidstypiska prägel. Helheten är vänlig och välspelad, lätt att tycka om, med många skratt. Publikkontakten fungerar väl och är välkommen som en utveckling av teaterns möjligheter: Vad kan inte lite gemensam sång åstadkomma?
Tillsammans sammankopplar de personliga relationerna med de politiska frågorna så att man kan uppfatta en sammanlänkande tematik: Att allt som görs till en dogm är förgörande. Premiären råkar sammanfalla med några engagerade demonstrationer i Helsingfors och de ger tillfälle att reflektera över vad politisk aktivism betyder i människors liv: Vad är det att engagera sig i sin omvärld, att reflektera över rätt och fel i den, att rentav försöka påverka den eller åtminstone lyfta fram frågor? Och vad innebär motsatsen: Att inte bry sig om omvärlden, att acceptera allt som det är?
Ibland tangerar föreställningen djupa frågor om mening och riktning i livet, om vad vi betyder enskilt och för varandra, men också om livsstilsval. Maria Lundströms regi ger plats för mycket: På ett plan är texten en sorts Trettondagsafton, där olika förhållningssätt och typiska mönster i parförhållanden granskas. På ett annat plan kan man fokusera de välspelade barnrollerna och se de vuxnas förehavanden ur barnets perspektiv. Särskilt Oskar Pöysti som åttaårige Stefan har genomgående en barnets äkthet.
Helheten bärs av spelglädje och ensemblespel med värme. På textnivå blir slutet mera en önskedröm: Misshandel mot partner måste nog ha mer djupgående behandling för att insiktsfull omvändelse ska bli trovärdig. Men regin visar medvetet snarare en strävan att söka gemenskap.