Pippi Långstrump

Fascinerande cirkusakrobatik, glad musik och välkända sagofigurer möts i den nya barnteatersatsningen.

När Svenska Teatern nu satsar stort på en nycirkus-version av Pippi Långstrump är många, både gamla och unga, nyfikna på resultatet. Vi som vuxit upp med Pippi-filmerna som ett slags idealvärld får nu på nytt möta vår barndomsidol och jämföra med våra erfarenheter, medan barn i följande generation kan pröva vad Pippi tillför nutidens uppväxtvillkor. För teatern är det alltså en utmaning.

Reslutatet blir riktigt bra: här finns många spännande och roliga cirkusnummer, utförda av riktiga cirkusartister – Sergei Pares, Peter Åberg, Matleena Laine, André Farstad - kombinerat med de välkända scener där Pippi konfronterar den ordningsälskande vuxenvärlden.

Mycket sång, dans och musik ger ytterligare fart åt föreställningen. Berättelsen däremot tycks tidvis snarare följa cirkusnumren än ha en bestämd egen stilriktning i Marcus Groths Pippi Långstrump regi. De bästa ögonblicken är när spelet blir så där sprakande karnevalistisk som när Sue Lemström (som Fru Pruselius, cirkusdirektören och Ville) och Niklas Häggblom (som Efraim Långstrump) träder fram på scenen.

Alma Pöysti gör en tekniskt krävande roll som Pippi med sång kombinerat med akrobatik och dans med saxofonspelande, möjligen lite dämpad trots allt. De interaktiva momenten fungerar bra och sådana kunde det finnas mera av.

Scenografin av Erik Salvesen ger mycket plats för cirkusnumrens rekvisita, vilket gör att scenen ibland ter sig onödigt tom. Villa Villekulla är ett slags fordon – en rolig idé i sig, men effekterna av kontraster i miljö blir här ganska åsidosatta. T.ex. kalasscenen tycks vara hopklämd i ett hörn på en i övrigt tom scen, med orkestern i fonden.

Pippi har ofta framställts som en feministikon, en gestalt som visar att flickor kan och får vara självständiga, starka, med egna idéer om världens gång. Men i det här finns inbyggt vissa risker för rollkrav och kategoriserande indelningar. Det är därför viktigt att åskådaren kan idenitifera sig också med Tommys och Annikas mer försiktiga och familjeberoende livsstil.

Mitja Siréns Tommy görs här till en väldigt feg och bortkommen figur, vilket pekpinnigt måste konstateras är nästan lite mobbande: I jämställdhetens namn ska både flickor och pojkar få vara både starka och svaga utan att det framstår som löjligt.

Föreställningen som helhet är upplevelserik och underhållande för alla åldrar, och den väcker också många minnen till liv.

Monika Holmström – 25.03.2010